Det känns som att livet är en ö. En ensam yta sand i havet och jag står där. Varenda ett av hans fingrar kramar mina och han kisar med ögonen när han skrattar. Jag ser honom snett nerifrån och lägger huvudet mot hans bröst ibland.
Den där ön och jag vet om varandra, för jag har stått här många gånger förut. Det har snöat, blåst och jag har gråtit. Gått runt i cirklar utan luft.
Han har starka armar.
Att bära mig på.
Och han är mycket.
Mycket att titta på.
Men finast är hans tankar.
Vackrast är hans röst.
Och allt han håller varmt där.
Innanför sitt bröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar