Det är som att släppa in sol, sättet du biter dig i underläppen och så som dina vilda ögon tittar och ser saker som alla andra missar.
När jag var liten tog morfar med mig till en skog full av gläntor med vilt vuxna vitsippor. Jag la mig ner bland blommorna och försvann. Jag kommer ihåg morfars skratt och skenet mellan grenarna på träden. Och du. Fast jag inte träffat dig än. Fastän jag var fem och du kom sjutton år senare. Så var du där, med dina vingar och ditt sätt att se på världen. Redan då min bästa vän, redan då min räddning om en sådan finns.
När du rör mig saktar tiden ner och jag räknar dina ögonfransar. Det tar all kraft jag har för att inte kyssa dig, för att låta sekunden då du nuddar mig, den som känns som en evighet, gå obemärkt förbi. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar