Septembertankar om Niklas

Jag har slutat skriva för att jag slutat må bättre i mina fantasier än i verkligheten. Jag är inte försvunnen in i någon annan, har inte tappat bort mig själv, vem jag är eller vad jag tror på. Jag självkrisar inte. Jag är heller inte tom på tankar, min fantasi är inte borta.
Jag har funderat ett tag på att ta upp skrivandet igen men helt ärligt så kommer det nog inte flyta på som innan. Kommer det framöver så gör det det. Mina drömmar har samlats och kulminerat i en enda person och allt han gör. Saker jag inte riktigt längtat efter har blivit det bästa jag någonsin upplevt och jag har aldrig, i hela mitt liv, känt den här sortens lycka. Jag har aldrig förut varit så lugn, glad, excentrisk, exotisk, kärleksfull eller levande.
Det vi har, den jag är, vårt liv ihop är fantastiskt. Det handlar inte om att leva i en bubbla, det handlar inte om att stänga ut andra eller leva genom någon annan eller att bara leva för en sak. Jag lever för miljoner saker. Det råkar bara vara så att jag hittat någonting som gör allt dåligt bra, allt bra bättre, allt guld till platinum. Med honom kan jag sitta tyst och stilla men ändå känns det som att jag fångat ren och skär magi. Och det bästa av allt är att han är fri att gå men aldrig någonsin har han fått mig att vara rädd för att han ska.